av Walter Tevis
"När Beth kommer till barnhemmet på 1950-talet upptäcker hon snabbt ett sätt att undfly sin omgivning: Att spela schack. Efter att hon adopteras av den olyckliga fru Wheatley och börjar spela på allvar blir det uppenbart att Beth är ett underbarn med en exceptionell talang. Samtidigt tvingas hon kämpa mot ett intensivt missbruk och en mansdominerad verklighet. För Beth är det betydligt mer än bara vinst och förlust vid schackbrädet som står på spel."
Netflix-adaptionen av denna bok är något som jag kan titta på om och om igen. Jag blev kär i den färgstarka och detaljrika scenografin och det utmärkta skådespeleriet från otaliga karaktärer, och speciellt hur serien lyckades få schack att verka spännande på tv-skärmen. Så då undrade jag såklart om boken lyckas lika bra. Och ja, den gör en inte besviken.
Det jag tycker om med att se filmen/serien av en bok först är att kunna njuta av en mer detaljrik berättelse som inte får plats i en filmatiserad adaption. Istället för att läsa boken först och sedan bli missnöjd över saker som man behövt skala av i filmen/serien, så kan jag istället njuta av att den bredare upplevelsen efteråt i boken. Men så finns det vissa gånger då boken och filmatiseringen möter varandra på ett mycket jämlikt plan.
The queens gambit har en mycket stark och intressant huvudkaraktär, Beth. Hon vet vad hon vill och är inte rädd för att få tag i det, samtidigt som hon brottas med inre konflikter och frustrationen om vem hon är när hon inte får spela schack. Hon avskyr att förlora. Många av oss kanske ser schack som ett obetydligt sällskapsspel, men när Beth förlorar så får boken det att kännas som om hon har fått sparken, misslyckats med ett livsviktigt universitetsprov eller tappat talförmågan under sitt livs föreläsning. Man förstår att schack är som vilken sport som helst, men här handlar det om hjärngymnastik istället för fysiken.
För den som inte är så insatt i schack (som jag) så lyckas boken bra till största delen att ändå fånga ens intresse. Den går inte in på för komplicerade regler mer än man behöver förstå för att berättelsen ska gå framåt. Dock tyckte jag att schackspelen i andra halvan av boken var lite för utdragna, med tanke på att Beth spelar fler och fler spel. I ljudboksversionen så tappade jag bort mig ibland och jag tror att om jag hade läst den fysiska versionen så finns risken att jag skulle skummat förbi vissa spel.
Överlag är serien mycket trogen till boken och man kommer nog känna igen sig oavsett om man läser boken först eller inte. I boken finns såklart fler detaljer, speciellt faktumet att vi får vara inne i Beths huvud och veta vad hon tänker, vilket uteblir i serien. Små ändringar har gjorts för att passa in i seriens dramaturgi, men inga större saker.
