av V.C Andrews
Jag kommer ihåg när jag var liten och vi hade denna bokserie i hyllan hemma. Mina äldre systrar läste den, men jag hittade inte intresset förrän i 20-årsåldern, och då slukade jag dem. Mina tankar är dock olika om varje enskild bok. För vad som började som en fantastisk berättelse sluttade tyvärr sedan nedåt för varje bok. Så därför tycker jag det bara är fair att kommentera om böckerna var för sig istället som en grupp.
Eftersom detta är en recension av alla fyra böcker så varnar jag för SPOILER ahead!
Flowers in the attic
"De fyra syskonen Cathy, Chris, Carrie och Cory lever ett lyckligt liv med sina föräldrar. Men deras värld vänds upp och ner när deras pappa dör i en bilolycka. Utan jobb eller utbildning skriver deras mamma Corinne till sina föräldrar i Virginia. Barnen får veta att deras riktiga namn är Foxworth och att deras morföräldrar är jätterika. Men när deras föräldrar gifte sig så blev Corinne arvslös. Familjen får lov att komma och bo hos morföräldrarna på Foxworth hall på ett villkor. De måste bo på vinden så att deras morfar inte får reda på att de är där. Mamma Corinne säger att det bara blir för några dagar, tills hon lyckats övertala morfadern om att det inte är något fel på hennes barn. Men vadå fel?"
Jag säger det rakt ut. Jag älskar den här boken! Medan själva huvudhandlingen är enkel och lätt att förstå så är mysteriet och dramat under ytan så mycket mer. Eftersom det berättas ur den äldre systern Cathys perspektiv så får vi inte uppleva mycket mer än vinden och rummet där barnen bor, vilket ger mig som läsare en klaustrofobisk känsla och en längtan att få se vad som finns utanför, precis som barnen. Trots att omgivningen är enkel så hittar Andrews ändå sätt att få in rikliga detaljer. Som hur barnens mat förändras över tiden, hur de dekorerar vinden för att göra livet drägligare och hur barnen förändras men rummet förblir detsamma. För varje gång dörren öppnas av mamma Corinne eller deras hemska mormor så får man fler ledtrådar till detta mysterium om varför barnen egentligen är inlåsta. Och för varje gång verkar mamma Corinne förändras, bit för bit, vilket är lysande. Det bästa med en bok tycker jag är när man verkligen känner ilska, frustration och sorg som karaktärerna gör, en känsla som gör att man vill hoppa in i den här boken och slå upp den låsta dörren.
Det finns några saker i boken att peka på, men de är inte stora. Jag älskar de färgstarka karaktäriseringarna av mamma Corinne, mormodern, Cathy och Chris. Dock känns det som att de yngre syskonen Carrie och Cory hamnar lite i skymundan. Carrie har kanske en starkare personlighet som bestämd busunge, vilket skuggar Cory en aning. Förklaringen kan vara den stora åldersskillnaden mellan syskonen, och berättelsen är ju berättad ur Cathys perspektiv. Senare i boken blir jag också lite kluven när det gäller relationen mellan Cathy och Chris, men det återkommer jag till i nästa bok.
Petals on the wind
"Cathy, Chris & Carrie har flytt från Foxworth hall och försöker klara sig efter mamma Corinnes svek. De får hjälp av en doktor som låter dem bo hos honom. Chris studerar medicin, Carrie börjar skolan och Cathy dansar balett. Livet ser äntligen ut att ljusna för dem. Men under ytan vilar de hemskheter som hände på Foxworths hall. Chris vill inte prata om det, Carrie har fått andra problem att tänka på, men Cathy kan inte glömma och vill inte förlåta. Medan hon ser hur det förflutna fortsätter att plåga henne och syskonen så bestämmer hon sig för att ta hämnd på sin mamma."
Fortsättningen i serien, håller den måttet efter den vackra och plågsamma första boken? Ibland, men inte helt. Första boken har ett öppet slut och om man vill så kan man sluta läsa där och föreställa sig hur det gick för syskonen Dollanganger. Men om man gärna vill veta så är det ändå värt att läsa del två, även om den har sina brister.
Den starka sidan i denna bok är Cathys hämndbegär. Bitarna när man ser hur livet på vinden har traumatiserat barnen och hur det har lett till Cathys begär att söka rättvisa, det är vad som brinner mellan raderna. Det är bra gjort hur det kommer i olika stadier. Först förnekelse, att Cathy inte vill tänka på det och istället fokusera på framtiden. Sedan förhandling, att hon försöker söka kompensation för det som hon och syskonen utsattes för. Och sist hämnd, när ingenting återstår så vill Cathy ta ställning för det mamman gjorde.
De svaga sidorna är tyvärr också Cathy själv. I den första boken var Cathy den trotsiga tonåringen som ville ta saken i egna händer och hon var aldrig rädd att säga vad hon tyckte. Denna egenskap följer med henne i bok två, men utvecklas tyvärr i riktningen att göra många fel val. Det största bekymret är Cathys val av kärleksförhållanden. Först har vi doktorn som blivit som en far för syskonen, vilket är väldigt rubbat. Det är planterat tidigt att Cathy är attraherad till äldre män, men när hon närmast tjatar sin styvfar in i en relation så blir det väldigt fel. Hennes andra förhållande med den manipulativa ballettdansaren är inte mycket bättre. Och sist men inte minst har vi Corinnes man, som Cathy förför enbart för att hämnas på Corinne. Mitt största problem är också att i ingen av Cathys relationer får man en känsla av att hon genuint älskar någon av dem. Ja, hon håller av doktorn, men varje relation känns mer som ett sätt för Cathy att göra utlopp för sin ilska mot sin mamma, och varje val inom dessa relationer gör Cathy till en mindre sympatisk karaktär. Det leder mig till Cathys fjärde förhållande, med sin egen bror Chris. I det här fallet har jag inga problem med Cathy, utan Chris. Från bok ett har jag aldrig haft en känsla av att Cathy ser på Chris mer än en bror, vilket hon gång på gång gör klart för Chris. Men Chris fortsätter att tjata på Cathy, trots att han vet mycket väl att en kärleksrelation mellan syster och bror kanske inte är en så bra idé i det långa loppet.
Trots sina många svagheter tycker jag ändå att del två är värd att läsa, speciellt om man vill ha mer klarhet i hur det går för syskonen efter bok ett.
If there be thorns
"Chris & Cathy bor tillsammans i vad som äntligen verkar som ett kärleksfullt hem med Cathys två söner. Tonåringen Jory är en stilig balettdansare och nioåriga Bart har en livlig fantasi. Men en dag flyttar en gammal dam och hennes butler in i huset bredvid. Hon tittar på familjen genom sitt fönster och välkomnar in den nyfikne Bart. För varje besök verkar Bart förändras tills hemskheterna av det förflutna kommer tillbaka för att hemsöka Chris och Cathy. Vem är egentligen kvinnan i grannhuset?"
För första gången byter vi perspektiv i serien från Cathy till hennes yngste son Bart. Det är ett intressant skifte av perspektiv, eftersom vi nu får uppleva allt från någon som inte känner till det som hände på vinden. Det tråkiga är bara att Bart är en väldigt osympatisk karaktär.
Om jag förstår boken rätt så är meningen att Bart ska gå från en ensamvarg med livlig fantasi till en stackars pojke som blivit vilseledd. Tyvärr har jag svårt att sympatisera med Bart och hur han blir manipulerad, för att redan från första kapitlet känns han som ett riktigt elakt barn. Det behövs inte mycket för att han ska säga upprörande saker, behandla sin hundvalp illa och försöka dränka sin adoptivsyster Cindy. Det är inte saker som kan ursäktas med att han kanske är lite ensam eller bortskämd. På ett sätt är det intressant att följa en karaktär som inte är speciellt god, men då hade det var meningen, istället för att försöka få oss att tänka att han bara är missförstådd.
En annan sak som jag ogillar med denna bok är vem som är huvudantagonisten. Detta är något som vagt dök upp i bok två, Petals on the wind. I den boken säger mamma Corinne att allt var hennes fars fel (syskonens morfar) att barnen satt inlåsta på vinden. Tydligen visste morfadern om att de existerade, men han ville inte veta av dem. Detta tas återigen upp i If there be thorns. Här är det Corinnes butler som predikar om syskonens morfar, och det är även han som manipulerar Bart. Detta är dock synd, för en av de intressanta sakerna med den första boken var vad Corinne var beredd att göra för pengars skull. Men i del två och tre är det som att berättelsen ångrar sig och hittar på en ny antagonist. I bok två var jag beredd att tro på att Corinne ljög, för om hon talade sanning så hade hon många chanser att rädda sina barn från morfadern. Detta är något som återkommer i nästa bok.
Seeds of yesterday
"Många år har gått sedan den hemska tiden på viden. På Barts 25-årsdag tar han tillbaka och flyttar in i det som är lagligt hans, Foxworth hall. Han bjuder in familjen för att fira i sitt nya hem. Men när deras gamle farbror oväntat kommer på besök så börjar sanningen dagas om vad som hände i herrgården för länge sedan. Vinden är kanske igenbommad, men Cathy och Chris måste möta sitt förflutna som skedde bakom de slutna väggarna."
Oj, oj, oj ... Tyvärr måste jag säga att vi nu har kommit långt ifrån den spänning som fanns i första boken. Medan del två och tre ändå hade något intressant som förde berättelsen vidare så faller del fyra väldigt platt.
Idén att återvända till Foxworth hall och försöka göra det till ett hem är inte en så dum idé egentligen. Men den röda tråden som kunde ha varit spännande saknas tyvärr, likaså en värdig antagonist. Återigen berättas boken ur Cathys perspektiv, vilket känns som ett värdigt slut att avsluta berättelsen på. Men Cathy känns mer som en berättarröst som övervakar de andra karaktärerna i huset, istället för att genomgå en egen utveckling. Istället ligger fokuset på hennes tre barn, Jory, Bart och Cindy. Sedan If there be thorns är det svårt att veta var vi har Bart. Ibland känns det som att han återigen ska framstå som missförstådd och ensam, men då och då sticker samma slughet och speciellt svartsjuka fram. Jory genomgår nästan hela boken som ett offer som man blir trött på. Och Cindy är endast där för att Bart ska ha någon att bli irriterad på.
Låt mig återkomma till problemet med antagonisten. Här insåg jag att i varje bok finns det en gammal gubbe som i bakgrunden ska framstå som den riktiga antagonisten. Flowers in the attic & Petals on the wind: Morfadern. If there be thorns: Butlern. Seeds of yesterday: Syskonens gammelfarbror. I korthet dyker det i denna bok upp en gammal farbror som sägs ha varit försvunnen. Han har tydligen levt som munk i flera år och nu har han kommit hem. Han är i stort sett där av ingen annan anledning än att förstöra för familjen. Det är så tydligt att han är antagonisten i berättelsen att man blir irriterad på karaktärerna som inte märker det.
Detta ogillar jag starkt!
Genom att slänga in dessa gubbar till antagonister som i stort sett är identiska med varandra, så är det som om man försöker ta ifrån all skuld från de andra karaktärerna. I bok ett var Corinne en stark antagonist för att hon inte var svart och vit. Hon genomgick en förändring från en mor som försökte ta hand om sina barn, till en självisk kvinna som bara brydde sig om pengar. Men när böckerna sedan slänger in identiska karaktärer som ska vara antagonisterna, då försvinner spänningen. De är inte intressanta, för de är nästan som onda karaktärer från en tecknad film, som bara är där för att vara elaka.
Tyvärr är det hit vi har kommit sedan den första fenomenala boken. Medan jag tycker att bok 1, 2 och kanske 3 är läsvärda så är jag tveksam kring denna. I stort sett tycker jag nästan alla böcker är läsvärda, oavsett om de är bra eller inte.
Tips: Det finns en femte bok i serien, Garden of Shadows, som handlar om syskonen Dollangangers mormor och hur hon kom till Foxworth hall. Jag har själv inte läst den, men kommer nog att göra det någon gång.