av Marie Hargreaves
"1959, sexåriga Marie tror att hon ska åka på semester, men i själva verket blir hon skickad till ett barnhem på ett kloster som drivs av en sadistisk nunna. Här väntar fysisk och psykisk misshandel och ingen vill förklara för Marie varför hon är där.
Långt senare sätter polisen igång en utredning om det som hände på barnhemmet. Marie inser att det är dags att berätta sanningen om sin tid på barnhemmet."
Tjing fick jag som trodde att detta var en barnbok. Den utspelar sig ur sexåriga Maries perspektiv och tonen i början av boken känns som att det skulle kunna fungera för barn. Men så snart den knakande vändningen kommer när Marie kommer till barnhemmet så ändrades det genast till en bok för äldre läsare. Jag blev påmind om att bara för att en bok handlar om ett barn så betyder det såklart inte att det måste vara en barnbok.
Det är spännande och samtidigt häpnadsväckande tragiskt att följa Marie som måste utstå det hon gör. Det gör inget att hon känns äldre än hon är, eftersom hon som äldsta syster i en stor syskonskara lärde sig att ta ansvar tidigt. Hon är trovärdig och hennes sätt att hela tiden ifrågasätta sin situation trots straffen gör att man sympatiserar mer och mer för denna modiga lilla flicka.
Hade detta varit fiktion så hade jag önskat ett större klimax på slutet där Marie konfronterar sina plågoandar mer. Men eftersom detta är en sann berättelse så tycker jag att författaren förde oss mot slutet på ett bra sätt ändå. Jag beundrar orden som satts på pappret och ryser vid tanken på dessa verklige händelser som skedde under ytan i samhället.
